Under en period i mitt liv arbetade jag på ett sågverk i Uppsala. Det var några släktingar som hade köpt ett gammalt övergivet verk några mil norr om Uppsala. Jag kommer ihåg första gången vi kom dit, det kändes som att åka tillbaka 50år i tiden. Alla verktyg var rostiga och uråldriga, längs väggarna hängde det mängder med yxor i olika slag. Yxorna var i minst sagt dåligt skick, några av dom hade trähandtaget gått av på och lagats med ett stålrör, något de verkade ha mycket av. Det låg en hel bunt stålrör längs en vägg, säkert 20-30 stycken 2 meters stålrör. Det fanns endast en ordentlig såg klinga, den drevs precis som en gammal symaskin, fruktansvärt tungt arbete.
”Riktiga verktyg”
Min kusin lyckades sedermera få fatt i ”riktig” utrustning, den var dock inte i något fantastiskt skick heller, dock hade vi en bra lösning, smörjmedel. Det var smörjmedel över allt och det användes flitigt för att hålla maskinerna igång.
jag hög ved med en hemmagjord yxa med stålrör till handtag och hade skägget fullt med smörjmedel.
Jag var minst sagt tvivelaktigt inställd till denna idé från första dagen men jag visste att mina släktingar behövde mig och de hade verkligen satsat allt det lilla dom hade på det här. Så vi slet på i något år sen släppte det. Vi märkte att vårt virke som vi bearbetade med helt andra verktyg än alla våra konkurrenter det fick en helt annan yta. Vi började marknadsföra det ganska mycket som ett genuinare och handgjort virke för folk som ville ha en annan känsla. Och så startade vi ett hipster företag långt innan det ordet hade använts för första gången.
Jag berättar ofta om mina hipster dagar i Uppsala i början av 70-talet, när jag hög ved med en hemmagjord yxa med stålrör till handtag och hade skägget fullt med smörjmedel.