Jag tänkte bara försöka förmedla en känsla, en nostalgisk men också väldigt frustrerande känsla. Kommer ni ihåg nätterna i juni när man var ung och var vaken tills det ljusnade. Det ljusnade iof som ni vet väldigt tidigt men ändå, det var speciellt på något sätt. Det är något speciellt med det ljuset som är då vid 3-4 när man har varit uppe hela natten, det försöker berätta för en att man ska ta tillvara på dessa tillfällen och njuta, för det händer inte ofta. Det som hände ofta dock var att man svor över rullgardinerna.
En natt kanske slutade med att man kom hem kl halv 4, man var extremt trött, så trött att man knappt kunde få av sig strumporna. I detta tillstånd så skulle man lyckas dra ner rullgardinerna. Jag kan än idag känna det rycket av frustration inom mig när man skulle lyckas med att släppa den där rullgardinen på precis rätt ställe för att den skulle stanna nere. Man släppte den där man ville att den skulle stanna och den flög upp och smattrade till, igen och igen och igen. Varje gång rullgardinen smattrade upp i taket så bländades man av den ljusa sommar morgonen som var påväg. Jag kommer ihåg att jag ville slå knytnäven rakt igenom den där gardinen nästan varje natt. Om ni någon gång har hanterat en rullgardin så vet ni att det kan vara det mest tålamodsprövande som man kan genomgå.
Idag så finns det självklart ordentliga rullgardiner som inte får en att vilja döda små lamm, men det där hatet följdes alltid av en speciell sommarkänsla som man ändå älskade.